sarahagge.blogg.se

Jag var hos läkaren idag för att få mina kortisonsprutor i brosket, trodde jag i alla fall... När jag fick träffa läkaren så visade det sig att nej, han visste inte hur man lägger sprutor i brosket. Jag blev helt paff. Om jag nu har fått en tid för en viss behandling så förväntar jag mig att den läkare jag träffar ska vara kompetent att utföra den. Sedan pratade vi om sjukgymnastik och läkaren sa att jag borde få behandling med någon slags elektropuls-maskin hos sjukgymnast. Vad bra svarar jag varpå han frågar om jag har någon privat sjukvårdsförsäkring, det har jag inte. Det var synd svarar han, utan sådan försäkring kan det dröja ganska länge att få någon tid, särskilt nu när de de flesta är på semester. Dessutom är behandlingsmetoden dyr och ingen sjukgymnast kommer vilja dra fram behandlingsmaskinen för mig som vanlig patient i första hand. Jag trodde att jag skulle börja gråta. Om det nu finns någon behandling att få, varför har jag behövt vara sjukskriven i 6 veckor innan jag får veta det och varför kan inte läkaren hjälpa mig att få en tid? Och varför i hela världen har jag fått tid hos en läkare som inte kan genomföra den behandingen (kortisonsprutor) som jag var där för att få idag? Doktorn märkte nog hur upprörd jag blev för han lade en blandning av kortison och smärtstillande över brosket. Jag är inte intresserad av smärtlindring jag kan stå ut med att det gör ont, jag är intresserad av att läka min skada! Förhoppningsvis bidrar sprutorna till att läka brosket fast jag har precis lika ont nu som innan jag fick dem. Sedan pratade vi om sjukskrivningen. Eftersom att mitt arbete innebär ganska mycket tunga lyft har jag inte kunnat jobba (smärta smärta smärta). Han tyckte dock att det inte var hedersvärt av honom att sjukskriva mig på heltid i två veckor utan skrev ut en vecka heltid och andra veckan halvtid. Det är bara det att på mitt jobb finns det inte några halva pass, antingen jobbar man eller så jobbar man inte. Dessutom är det inte hur länge jag jobbar utan det är varje lyft som räknas för mig. Om jag sliter upp bröstkorgen på nytt för att lyfta ut uteserveringen vad var det för mening med att ens vara sjukskriven från början då? Jag saknar mitt jobb och jag vill verkligen tilbaka men det får inte kosta min hälsa, i slutändan är det jag som ska stå där och lyfta bord inte läkaren. Det är jag som känner hur ont jag har och det är jag som vet vilka påfrestningar jag utsätts för, sedan kan han få prata om vilken heder han vill. När jag kom hem var jag så arg, besviken och ledsen så jag skakade och tårarna rann i timmar..

 

Nu under dagen har jag försökt samla mig och hitta något positivt i det här. Ok det finns en behandling som kanske kan fungera och jag har ett nummer att ringa. Det är mer än jag hade igår och om jag tjatar kanske jag kan lyckas få en tid innan jag åker i höst. Jag fick sprutor utanpå brosket och de kanske kan göra någon nytta. Jag kunde springa i fredags och i lördags utan att förvärra min skada. Jag tror att jag ska gå ut och springa nu igen för att få ordning på tankarna. Allt för mycket känslor idag.